Covid i Europa

Hur hanterar kollektivhus, bogemenskaper, ekobyar och andra ”intentional communites” runt om i Europa coronasituationen? Michael Würfel hos den europeiska organisationen Eurotopia har frågat:

State of emergency – what about communities?

How are people in (other) communities doing in times of contact prohibitions and distance rules? As a resident of Sieben Linden Ecovillage, I asked myself this question and assumed that our readers are interested in it as well. So I wrote to all the communities that present themselves in the current edition of the eurotopia Directory and asked about it – and was overwhelmed by the reactions. Reports kept (keep!) coming and it has been a real challenge to finish up this very long newsletter and finally mail it out because I felt that I have to add reports because every one brings new insights. I did not even include every report. It’s alot of text to read below, but I think I pick up most of the content in this here article.

Although similar regulations apply to people in communities all over the world, communtiy ”households” sometimes include dozens of people, and our contacts to ”the outside world” can often be regulated so well that a community can almost be quarantined without having to change its everyday life too much. In many communities, children are looked after together at times when schools are closed – they live together in a dense space anyway, often as if in a common quarantine. And if isolation outside school hours is not possible, it would also be pointless for home schooling.

Often the official guidelines are implemented to a large extent, but cooking continues for everyone and sometimes meetings or sports activities continue to take place within the community – sometimes at a distance. One German community wrote quite openly in their last newsletter that they ”move closer together instead of keeping their distance” – so far there have been no legal consequences to admit this openly, even though it might be against German regulations (it’s not clear if government authorities would accept communities as a household or as several households; in the latter case they would be obliged to keep a distance. Obviously, nobody wants to ask…)

One answer to my mail to the communities was: ”…I am sure that you too will continue to take each other in your arms in Sieben Linden, … maybe a little less often, but not less warmly because of that…”

Distancing!

In fact, we only embrace each other within the groups in which we live closely together anyway. The 1.5 m distance has already become a habit for me when I walk through the village (which I have to sometimes, because we share pantry, washing machine, mail corner and much more). At the moment I’m pondering back and forth whether I may meet a girlfriend who is not part of my ”reference group” – so you could say: We take the whole thing quite seriously at Sieben Linden. We are also affected economically. Like many communities, we offer a wide range of opportunities to get to know our community as well as seminars, which usually keeps many people in paid employment; in addition, volunteers are employed in the educational sector (Voluntary Ecological Year, Federal Voluntary Service, European Voluntary Service). We hope that we will be able to make ends meet with financial aid for which we are eligible (thank you, government!) – and the volunteers may help on the construction site of our guesthouse instead of setting up breakfast for guests. In any case, there will be enough to do for many more weeks.

Some reports from the communities are frustrated. Anton Marks from Kibbutz Mishol writes: ”I have spent half my life removing my front door, hinge by hinge. Now I have to put it back on, I haven’t got a clue where to find it, and even when I do, I don’t even know which way up it goes.

Frits from Amsterdam Catholic Worker, where anyone with symptoms is immediately isolated, feels trapped in his own community, worse than in prison. He bows to the decisions of his community and misses the freedom to deal with a possible infection as he sees fit. He feels that the ownership of a car or mobile phone ultimately kills people as well (presumably due to the consequences of the production and mining of raw materials for the mobile phone and the consequences of the operation of the car, MW), but that this decision would be left to each community member to make for himself – in contrast to the behaviour in case of a possible infection.

In my community of Sieben Linden – and obviously in most others as well – we are aware that an infection with the current Corona virus is probably not dangerous for most people, but could be fatal for some, and that the crisis with its measures and effects is simply terrible for many. But when community proves itself here, it is also an important contribution to the social discussion.

I suspect that people who live in familiar neighbourhoods and are familiar with constructive exchange are less likely to experience fear and panic. In many places, it has been shown that a community is a good place when a threat comes ”from outside”. Some even experience more community in these times, less stress and a special time in a positive sense: Many community residents seem to be doing really well. In the “Giesserei” (“foundry”) in Switzerland, community dwellers are singing from the balconies every evening, in Pendragon (England) some enjoy the peace, “because they find normal community life stressful with people coming and going all the time”, and elsewhere, travelling journeymen have stayed longer than planned and are building more than had been hoped for. Many community children are jubilant: it’s a holiday, but nobody goes on vacation, everyone is there with them, their friends, their family, and they can play with each other as much as they want (apart from some schooling). It’s paradise!

While I read that in many cases those in danger isolate themselves more strongly within the community or even leave the community temporarily in order to protect themselves, I also read that the communities get involved in neighbourhood help and feel solidarity with the ”outside world”.

I read about hope that the pandemic will have lasting positive effects (Tamera) – and I read about doubts about that. It does make us impressively aware that globally coordinated action is possible despite economic losses – why are air travel and pleasure travel not restricted simply because they make a disastrous contribution to climate change, why does a pandemic need to happen? – but on the other hand there is growing pressure to make up for the profits missed in this financial year, if possible. Roger from the Pendragon Community in England writes: ”Some people think there may be a positive outcome from this situation, like the more socially responsible attitude that followed World War 2, and a relaxation of our murderous assault on our planet, but I will be surprised, generally I think the pain this is causing is likely to make people even less considerate when they are able to get back to ’normal’.”

Of course, there are also some sceptical people among the residents of the community who disagree with the governmental measures – wonderfully detached I find the mysterious text of the Saor Thoil Clan, where it is made clear ”that we as a clan do not owe allegiance to unfamiliar politicians and their laws” and that one could actually easily obtain an antiserum against the virus… Also in the Valley of Peace in Portugal people are carefree because: ”we have a member who can see the aura and he decides at the moment if and whom we take in”.

eurotopia just represents a very wide variety of worldviews (with clear limits as far as violence, racism or other violations of human dignity are concerned).

And: in each community, perspectives vary greatly. One of the challenges is to find a common ground on a subject that is just not only a private matter if you don’t live a completely private life.

In one of the reports below I read ”Lived joie de vivre is the best immunization” – and that is a prevailing argument. Often the government regulations, which of course have been drawn up quickly and must be simple to interpret, are far from perfect when it comes to the question of what is actually most appropriate at a given time and situation. Communities are often able to better implement the goals of official policies. Communities are already trained to find good regulations for themselves on a voluntary basis, and they consist of people who are just as smart as the rest of society. After all, they are part of it: sick people in communities generally want to be treated in hospital just as much as people who do not live in communities. That is why – in my personal opinion – the regulations within the community do have to deal with and correspond to the risk assessments of government agencies. And on the whole, communities seem to be very cooperative (see below), but for some regulations it makes sense to adapt them (e.g. letting children play outside together who live together anyway).

Worth reading is the report of a community project in the Algarve – where all sorts of stranded people surprised by the pandemic have been picked up and taken into the community. They’ve all been immunised there now; they’ve got the Corona threat behind them.

What I find most moving about the statements gathered below (for example at Solens Hjerte in Denmark) is the compassion and humility in many reports. I do not read arrogance about being in a better position in community than when one has to go through the crisis alone – but a silent gratitude, and a solidarity with those who have to suffer more. This gives me hope in the not unlikely event that we humans will have to cope with other states of emergency in the future. Community dwellers remain connected to their fellow human beings, and the invitation to live in community stands.

And that is what we stand for with the eurotopia Directory.

Michael Würfel
For the eurotopia team

The whole newsletter can be read here

Stolplyckan – påskparad utomhus och försenat jubileum

Hur fungerar ett stort kollektivhus som Stolplyckan med både kommunal verksamhet och egen i Coronatider? Så här beskriver Eva Mertel Högberg:

Så här hanterar vi Stolplyckan;
• Måndag i v 11 stängde vi ner vår gemensamma måndagsmat framförallt med tanke på våra äldre,
• i vecka 11 stängde sen kommunen lunchserveringen för besök utifrån. Funkar för boende i huset,
• i samma vecka stängde kommunen sin fritidsverksamhet för de äldre,
• kommunens kulturvecka som skulle vara vecka 21 ställdes in, där vi planerat för en mängd kulturaktiviteter på Stolpis,
• sen bestämdes att de äldre i riskgrupp ej skulle ta värdskapsdagar i kollektivhuset,
• inga pubkvällar eller liknande arrangemang. Istället träffas vi utomhus för olika träffar o fikastunder, även de äldre,
• vårens fixardagar i slutet av april ändrades till fixarmånad från 15 april till 15 maj då de olika arbetsgrupperna annonserar vad som behöver fixas o bestämmer när man ses o jobbar, 
• för ett par veckor sedan bildades en grupp som kan handla och utföra ärenden till de äldre. Man ringer ett telefonnummer o får tilldelat en person som fixar. Och vi har inköpt en kortläsare för betalning.
• I måndags 6/4 genomfördes en balkongkonsert, boende på fyra balkonger och några nere på gården körde en helt underbar timmes konsert till glädje för oss alla
• På skärtorsdagen har påskkärringarna fått ställa kvasten men har istället en påskpromenad runt vårt hus och in på alla gårdar och avslutas med skattjakt i hagen för barnen.

Påskparaden runt Stolplyckan avslutade med skattjakt för alla barn. Foto Ulf Walsö.

Vårt stora bekymmer är vårt 40-årsjubileum som vi planerat till helgen 29 – 31 augusti, som ju hänger lite i luften. Vi skjuter vårt planeringsmöte lite framåt i tid och funderar på om vi kan ha det senare i höst. Eller om vi eventuellt skall köra det våren 2021. Men risken finns att det då helt kolliderar med husets renovering.

Kollektiv isolering i Tullstugan

Det var förstås med tunga hjärtan vi den 16 mars beslutade oss för att pausa matlagning och gemensamma måltider och sammankomster. Vi stängde också övernattningsrummet och all uthyrning.

Många av oss har bott i kollektivet många år, andra har tillkommit de senaste åren. Ungefär hälften är 70+ eller däromkring och vi har också många barnfamiljer.

Vi har försökt upprätthålla fin gemenskap under denna märkliga tid, särskilt med dem som är äldre och bor ensamma. Flera av oss träffas varje dag kl 11.00 med våra kaffetermosar på gården, där det finns utemöbler på lagom avstånd från varandra och med fin utsikt över Hammarbykanalen. Där har vi suttit i både hagel och snö men mest sol för givande dagliga samtal. Flera som arbetar hemma kommer också förbi en stund, liksom barnlediga medlemmar.

Utekaffe i Tullstugan med Monikas hembakade vita chokladkladdkaka med vinbärspannacotta.

Den första veckan ställde sig några pigga och friska medlemmar och lagade matlådor av allt i vår restfrys, som alla kunde hämta upp till lägenheterna.

Vår bokcirkel fungerar och böckerna kan bytas en gång i veckan.

Ibland regnar det, ibland haglar det när några i Tullstugan dricker sitt utekaffe klockan elva.

En söndagkväll beställde några av oss mat från en närliggande restaurang och åt tillsammans i matsalen, vid varsitt bord.  Inför påsken planerar vi också några gemensamma utomhusmåltider.

Det är nog extra svårt för sociala personer som vi kollektivboende att vara isolerade. Samtidigt har vi mycket fler möjligheter än de flesta till kontakter i olika former och känner tryggheten med grannarna. Lusten att ses skapar stor kreativitet.

Ann Mari Engel, Tullstugan (text och foton)

Utspritt i Färdknäppen

Maten är inställd sedan 17 mars.
Oanvända råvaror säljs (det finns lite potatis kvar) och betalas via swish eller med kuponger.
Gästrummen stängda. 
Vi som vill dricker trekaffe med tvåmeters avstånd till varandra.
Möten sker via videokonferenser (Teams, Zoom).Men samtal pågår när vi ses i gemensamma utrymmen. På vederbörligt avstånd.
Några äter fortfarande frukost med tillhörande tidningsläsning i allrummet. På vederbörligt avstånd.
Den gemensamma morgongymnastiken i källaren genomförs liksom morgonyogan i takrummet. På vederbörligt avstånd.

Utspritt trädgårdsarbete i Färdknäppen i väntan på vårvärmen. Bilden ovan visar eftermiddagskaffe på distans.


Trädgårdsdagarna förskjuts, inte på grund av corona utan på grund av regnet och snöfallet i början av april. Nu gör vi individuella insatser med hjälp av ett schema över vad som behöver göras.
Vi ser fram emot normalare tider!

Kerstin Kärnekull

Coronarapport Regnbågen i Lund

Vad händer i kollektivhus och bogemenskaper när en pandemi sveper in? Vi kommer att berätta kort från olika projekt och börjar med en rapport från Anne Jalakas i Regnbågen i Lund:

Vi har antagit gemensamma hygienregler som mejlats ut till alla och satts upp på anslagstavlor. Där finns också Folkhälsomyndighetens instruktioner,
På Regnbågen har vi många dörrar. Eftersom dörrhandtag är  potentiella smittohärdar har vi öppnat många av dem. De inre ytterdörrarna och dörrarna inne i huset är uppställda så att det går att passera genom matsalen och komma in i tvättstugan utan att ta något handtag. Vi försöker också sprita handtagen varje dag.
Matsalen är tills vidare stängd, kollektivmaten pausad och vi har också tagit styrelsebeslut på att tills vidare varken ha fester eller andra typer av samlingar i huset.
Årsmötet genomfördes med hjälp av whatsapp. Detta var innan läget förvärrats så då satt några i matsalen och andra hemma. Trots problem med ljudet kunde mötet genomföras.
Styrelsemöten har vi numera på messenger.
Röjardagen 29  mars genomfördes. Vi har stor trädgård och röjde bara utomhus och på respektavstånd från varandra. De som ville kunde genomföra sin uppgift tidigare eller senare (man väljer själv vad man vill göra och skriver upp när det är gjort).
Vi har ganska många barn i huset som är rekommenderade att inte leka i korridorerna eller matsalen så för dem var det roligt att studsmattan kom upp i trädgården. Vi fick också ut trädgårdsmöblerna och röjt i rabatter. Däremot bjöd vi inte in potentiella intressenter så som vi planerat. Det sköts på framtiden.
Kontakterna hålls genom husets facebooksida och såklart när vi stöter på varandra. Det funkar bra så här långt.
Om någon blir sjuk har vi lovat att handla åt varandra. De som är i riskgrupp (+70 eller med andra riskfaktorer) har hittills löst sina inköp på egen hand, bland annat genom att beställa mat.

Regnbågen från entrésidan mot Sunnanvägen. Den övre bilden visar huset från gårdssidan och växthuset. Bilderna kommer från LKF:s hemsida.

Två radioinslag om bogemenskaper från Skåne och Hamburg

Radioprogrammet Pyramiden har haft två inslag värda att lyssna på.

Det första ”Ska vi flytta ihop” handlade om bogemenskapen Hambo i Hammenhög och den kooperativa hyresrättsföreningen Baskedal i Simrishamn.

Program nummer två hade rubriken ”Att bli sambo på äldre dagar” och beskriver hur intresset ökar för bogemenskaper för seniorer i Hamburg. Där upplåter staden 20 procent av all tomtmark till bygg- och bogemenskaper och staden har dessutom en särskild avdelning inom stadsbyggnadskontoret som ger råd och stöd till intresserade. En länk till ”Agentur für Baugemenschaften” finns här.

En reserapport till Hamburg från Kollektivhus Nus resa 2012 hittar du här nedanför. Den är fortfarande ganska aktuell!

Bilden ovan är från Baskedal.

Bo i kollektiv – så funkar det

Läs mer i Aftonbladets artikel som kom den 26 februari 2020.

Men mest och bäst information finns i skriften ”Gemenskap och samarbete i kollektivhus och bogemenskap”:

Intresset för olika former av bogemenskap  ökar och runt om i Sverige är många nya kollektivhus på gång. Samtidigt har flera befintliga kollektivhus hunnit fylla både 20 och 30 år.
Erfarenheterna har samlats i boken »Gemenskap och samarbete i kollektivhus och bogemenskap« som kommer ut i en ny, omarbetad version i september 2019.
Här finns konkreta förslag om hur kollektivhus bör planeras, byggas och förvaltas; hur man ordnar finansiering och bra avtal med bostadsföretag; hur man kan fixa matlagning, trevliga husmöten och ett gott samarbetsklimat.
Boken riktar sig till bostadsföretag, politiker, arkitekter och alla som är intresserade av kollektivhus och bogemenskap.
Den ges ut av föreningen Kollektivhus NU och Migra Förlag .

Boken kan beställas för 160 kr från Eva Norrby, eva.norrby1@gmail.com.

Den tredje, omarbetade upplagan av Gemenskap och samarbete blev klar september 2019. Flitigt använd av studiecirklar och alla kollektivhusintresserade.

BBCs film om livet i Sällbo

BBC har gjort en kort video om Sällbo, kollektivhuset i Helsingborg med unga och gamla tillsammans. Här är en länk till filmen.

Helsingborgshem har också skickat ett pressmeddelande om Sällbo med intervjuer med några av de boende, ännu en länk.

Text till bilden ovan: Kollektivhuset Sällbo finns i ett tidigare äldreboende i Fredriksdal, Helsingborg. Här bor unga, nykomna och seniorer tillsammans sedan november 2019. Alla har åtagit sig att umgås minst två timmar i veckan.

Hur ska vi bo som pensionärer? Ska vi flytta ihop?

Inspelning av radioprogrammet Pyramiden pågår i Baskedal. Källa Sveriges Radio.

Radioprogrammet Pyramidens avsnitt den 17 februari ”Ska vi flytta ihop” handlar om Hambo, Baskedal och Byagården i Tomelilla. Tre projekt med kooperativ hyresrätt som startats av seniorer och där de är sina egna byggherrar. Och vill bo tillsammans för att ha roligt.

Lyssna på programmet här.

De nya fyrfamiljshusen i Baskedal. Foto Lars Mogensen från Sveriges Radios hemida.