Hur hanterar en bogemenskap med många äldre, sköra personer coronapandemin? Maria Brenton, projektlots för New Ground Cohousing, har skrivit om vad det kan betyda att ha någonting gemensamt i svåra tider. Artikeln, ‘New Ground’ Cohousing Community, High Barnet: resilience and adaptability, är på engelska.
New Ground Cohousing har en egen hemsida: owch.org.uk
Pot-luck dinner/knytkalas i OWCH:s gemensamma lokaler mars 2017.
Fotot överst visar den gemensamma gården i New Ground Cohousing. Alla lägenheter vänder sig mot gården, men nås via en gemensam entré där också de gemensamma lokalerna ligger.
En stor majoritet i danska bogemenskaper för seniorer har upplevt att det är positivt att bo nära andra under coronakrisen och trots alla restriktioner har många inte känt sig isolerade, eftersom de har levt i en bogemenskap. Det visar en undersökning om livet i en bogemenskap under pandemin, som methods.dk har genomfört för Realdania.
Att bo i en seniorbogemenskap är en efterfrågad boendeform i Danmark, och de som bor så upplever mer gemenskap och mindre ensamhet. Men hur är det att bo tillsammans med gemensam matlagning, hobbyrum och växthus när coronapandemin stängde ner Danmark och krävde att alla ska hålla avstånd till varandra?
Enligt enkäten svarar 85% att bogemenskapen har betytt att de inte känner sig isolerade från andra trots alla restriktioner och 89% anser att de har hittat sätt att umgås i bogemenskapen samtidigt som man tar nödvänding hänsyn. Däremot tycker 71% att fördelarna med att bo i gemenskap har minskat av COVID-19.
Realdanias pressmeddelande finns här och en sammanställning av undersökningen med fler resultat kan hämtas här.
Bilden överst visar växthuset i det nybyggda Kamelia Hus vid Gröntorvet i Valby, ett av 11 pilotprojekt med stöd av Realdania.
Många kollektivhus har gjort detsamma, men inte alla. Dit hör bland annat Fullersta Backe i Huddinge, I dessa fall tillämpar de boende förstås Folkhälsomyndighetens regler.
Längtan efter att äta tillsammans är stor, och sommaren gör det också möjligt att hitta utomhuslösningar, som att grilla i trädgården, ordna elva- eller trekaffe utomhus och liknande,
Bilden ovan visar kollektivhuset Stolplyckan en tidig vårdag.
TV4 gjorde ett reportage från Sockenstugan den 26 maj i samband med Folkhälsomyndighetens besked om vad som fortfarande gäller för 70+. Det blev också några korta glimtar om vad det betyder att bo i kollektivhus under en pandemi.
Bilden ovan kommer från Sockenstugans stora trädgård med odlingslotter och en uteplats intill förrådsbyggnaden.
”Att ha väntat runt 10 år på att kollektivhuset Under samma tak i Högsbo, Göteborg, ska bli inflyttningsklart – och hamna mitt i coronapandemin med påbjudet ”socialt avstånd”! Det är inte helt lätt. ” berättar Maria Wallin som samlat ihop alla bilder och kommentarer.
”Men förväntan och entusiasm har skapat alternativa lösningar för möten – utomhus eller utspridda inomhus i den vackra matsalen. Och vissa aktiviteter har ändå gått att genomföra, som promenader i omgivningarna och fika i vårsolen. Trädgårdsgruppen har både sått och planterat. Begagnade trädgårdsmöbler har hämtats och placerats ut. Den vackra matsalen har fått gardiner. Städgruppen har organiserat städningen av hela huset. Barnens lekhörna börjar ta form.
Men matlagen som skulle kommit igång efter påsk. Nej det får vänta till efter sommaren. Köksgruppen träffas i mindre konstellationer i stället, plockar upp ur kartonger, diskar och ställer in porslin, glas och grytor i skåp och lådor. Det är allt. Så länge.”
Rosa Boahen kramar sitt nya hem på inflyttningsdagen. Lillasyster Emmi är något mer fundersam.
”En bild från min inflyttning den 27/4. Liten bullfest med barnbarnen som är glada för att mormor flyttat från Jämtland till Göteborg. Nu har vi så nära till varandra som man kan ha! Känns glädje för oss, men också för mig, att ha getts möjligheten att flytta in i detta härliga hus, tillsammans med många nya spännande människor. Känner mig privilegierad.” Ulla-Carin Söderlind
När terasserna inte är öppna och innan
alla trädgårdsmöbler är på plats, får man ta det man har! En kaffe i solen
utanför B-entrén till exempel. Louise Rickardsson och Gunilla Almqvist håller
behörigt avstånd.
Harry Berlin ingår i trädgårdsgruppen.
Här sår han krasse under full koncentration.
Lisbeth Davidsson har sytt gardinerna till matsalen och Eva-Marie Mendahl pillar i krokarna.
Mysigt blev det! En underbar lägenhet
med en underbar balkong. Härligt att vara här! tycker Kerstin Antonsson.
Och tvärs över gården från Gunilla Almqvists balkong växer nästa kollektivhus upp. Bo ihop – inflyttningsklart om ett år.
Fakta: Under samma tak i Högsbo Göteborg är ett kollektivhus med 59 hyreslägenheter, alltifrån1:or till 5:or. Bygget startade i augusti 2018 och inflyttning började 27 mars 2020. Den ideella föreningen startades av en grupp eldsjälar 2009.
De som bor i Slottet i Lund är uppdelade i ’Stannfåglar’ (får ej röra sig fritt) och ’Flyttfåglar’ (går till jobb, har barn etc).
– Vi som stannar har monopol på de gemensamma ytorna, lagar ibland mat till varandra resp fikar, berättar Bertil Egerö, själv stannfågel. – Häromdagen hade vi husmöte: stannfåglarna i det stora vardagsrummet, flyttfåglarna på vinden, en del av oss hemma med skype i datorn.
Slottet har antagit ett antal regler kring hur kollektivhuset ska fungera i Coronatider. Det är viktigt att vara tydlig med vad som gäller. Många hör till riskgrupper och behöver kunna känna sig trygga med att andra tar hänsyn.
Många skjuter på sina årsmöten just nu – men Lagnö Bo hittade en lösning:
Den 19 april arrangerades vår tidigare inställda årsstämma utomhus och med säkerhetsavstånd. Mötet genomfördes i trevlig stämning och god ordning, styrelsen beviljades ansvarsfrihet, verksamhetsplanen och budgeten antogs och ledamöterna som önskade omvaldes men med några rockader gällande ansvarsposter.
Lagnö Bo har tidigare pausat måltiderna på vardagarna under april, ställt in flera av de kultur- och kursaktiviteter som planerats. Trots allt är humöret rätt bra, vi har ju både vinterträdgård under tak och en stor trädgård med både gemensam och individuell odling. Peter Bylund
Bilden ovan: Årsstämman i Lagnö Bo genomfördes direkt utanför den gemensamma vinterträdgården.
Hur hanterar kollektivhus, bogemenskaper, ekobyar och andra ”intentional communites” runt om i Europa coronasituationen? Michael Würfel hos den europeiska organisationen Eurotopia har frågat:
State of emergency – what about communities?
How are people in (other) communities doing in times of contact prohibitions and distance rules? As a resident of Sieben Linden Ecovillage, I asked myself this question and assumed that our readers are interested in it as well. So I wrote to all the communities that present themselves in the current edition of the eurotopia Directory and asked about it – and was overwhelmed by the reactions. Reports kept (keep!) coming and it has been a real challenge to finish up this very long newsletter and finally mail it out because I felt that I have to add reports because every one brings new insights. I did not even include every report. It’s alot of text to read below, but I think I pick up most of the content in this here article.
Although similar regulations apply to people in communities all over the world, communtiy ”households” sometimes include dozens of people, and our contacts to ”the outside world” can often be regulated so well that a community can almost be quarantined without having to change its everyday life too much. In many communities, children are looked after together at times when schools are closed – they live together in a dense space anyway, often as if in a common quarantine. And if isolation outside school hours is not possible, it would also be pointless for home schooling.
Often the official guidelines are implemented to a large extent, but cooking continues for everyone and sometimes meetings or sports activities continue to take place within the community – sometimes at a distance. One German community wrote quite openly in their last newsletter that they ”move closer together instead of keeping their distance” – so far there have been no legal consequences to admit this openly, even though it might be against German regulations (it’s not clear if government authorities would accept communities as a household or as several households; in the latter case they would be obliged to keep a distance. Obviously, nobody wants to ask…)
One answer to my mail to the communities was: ”…I am sure that you too will continue to take each other in your arms in Sieben Linden, … maybe a little less often, but not less warmly because of that…”
In fact, we only embrace each other within the groups in which we live closely together anyway. The 1.5 m distance has already become a habit for me when I walk through the village (which I have to sometimes, because we share pantry, washing machine, mail corner and much more). At the moment I’m pondering back and forth whether I may meet a girlfriend who is not part of my ”reference group” – so you could say: We take the whole thing quite seriously at Sieben Linden. We are also affected economically. Like many communities, we offer a wide range of opportunities to get to know our community as well as seminars, which usually keeps many people in paid employment; in addition, volunteers are employed in the educational sector (Voluntary Ecological Year, Federal Voluntary Service, European Voluntary Service). We hope that we will be able to make ends meet with financial aid for which we are eligible (thank you, government!) – and the volunteers may help on the construction site of our guesthouse instead of setting up breakfast for guests. In any case, there will be enough to do for many more weeks.
Some reports from the communities are frustrated. Anton Marks from Kibbutz Mishol writes: ”I have spent half my life removing my front door, hinge by hinge. Now I have to put it back on, I haven’t got a clue where to find it, and even when I do, I don’t even know which way up it goes.
Frits from Amsterdam Catholic Worker, where anyone with symptoms is immediately isolated, feels trapped in his own community, worse than in prison. He bows to the decisions of his community and misses the freedom to deal with a possible infection as he sees fit. He feels that the ownership of a car or mobile phone ultimately kills people as well (presumably due to the consequences of the production and mining of raw materials for the mobile phone and the consequences of the operation of the car, MW), but that this decision would be left to each community member to make for himself – in contrast to the behaviour in case of a possible infection.
In my community of Sieben Linden – and obviously in most others as well – we are aware that an infection with the current Corona virus is probably not dangerous for most people, but could be fatal for some, and that the crisis with its measures and effects is simply terrible for many. But when community proves itself here, it is also an important contribution to the social discussion.
I suspect that people who live in familiar neighbourhoods and are familiar with constructive exchange are less likely to experience fear and panic. In many places, it has been shown that a community is a good place when a threat comes ”from outside”. Some even experience more community in these times, less stress and a special time in a positive sense: Many community residents seem to be doing really well. In the “Giesserei” (“foundry”) in Switzerland, community dwellers are singing from the balconies every evening, in Pendragon (England) some enjoy the peace, “because they find normal community life stressful with people coming and going all the time”, and elsewhere, travelling journeymen have stayed longer than planned and are building more than had been hoped for. Many community children are jubilant: it’s a holiday, but nobody goes on vacation, everyone is there with them, their friends, their family, and they can play with each other as much as they want (apart from some schooling). It’s paradise!
While I read that in many cases those in danger isolate themselves more strongly within the community or even leave the community temporarily in order to protect themselves, I also read that the communities get involved in neighbourhood help and feel solidarity with the ”outside world”.
I read about hope that the pandemic will have lasting positive effects (Tamera) – and I read about doubts about that. It does make us impressively aware that globally coordinated action is possible despite economic losses – why are air travel and pleasure travel not restricted simply because they make a disastrous contribution to climate change, why does a pandemic need to happen? – but on the other hand there is growing pressure to make up for the profits missed in this financial year, if possible. Roger from the Pendragon Community in England writes: ”Some people think there may be a positive outcome from this situation, like the more socially responsible attitude that followed World War 2, and a relaxation of our murderous assault on our planet, but I will be surprised, generally I think the pain this is causing is likely to make people even less considerate when they are able to get back to ’normal’.”
Of course, there are also some sceptical people among the residents of the community who disagree with the governmental measures – wonderfully detached I find the mysterious text of the Saor Thoil Clan, where it is made clear ”that we as a clan do not owe allegiance to unfamiliar politicians and their laws” and that one could actually easily obtain an antiserum against the virus… Also in the Valley of Peace in Portugal people are carefree because: ”we have a member who can see the aura and he decides at the moment if and whom we take in”.
eurotopia just represents a very wide variety of worldviews (with clear limits as far as violence, racism or other violations of human dignity are concerned).
And: in each community, perspectives vary greatly. One of the challenges is to find a common ground on a subject that is just not only a private matter if you don’t live a completely private life.
In one of the reports below I read ”Lived joie de vivre is the best immunization” – and that is a prevailing argument. Often the government regulations, which of course have been drawn up quickly and must be simple to interpret, are far from perfect when it comes to the question of what is actually most appropriate at a given time and situation. Communities are often able to better implement the goals of official policies. Communities are already trained to find good regulations for themselves on a voluntary basis, and they consist of people who are just as smart as the rest of society. After all, they are part of it: sick people in communities generally want to be treated in hospital just as much as people who do not live in communities. That is why – in my personal opinion – the regulations within the community do have to deal with and correspond to the risk assessments of government agencies. And on the whole, communities seem to be very cooperative (see below), but for some regulations it makes sense to adapt them (e.g. letting children play outside together who live together anyway).
Worth reading is the report of a community project in the Algarve – where all sorts of stranded people surprised by the pandemic have been picked up and taken into the community. They’ve all been immunised there now; they’ve got the Corona threat behind them.
What I find most moving about the statements gathered below (for example at Solens Hjerte in Denmark) is the compassion and humility in many reports. I do not read arrogance about being in a better position in community than when one has to go through the crisis alone – but a silent gratitude, and a solidarity with those who have to suffer more. This gives me hope in the not unlikely event that we humans will have to cope with other states of emergency in the future. Community dwellers remain connected to their fellow human beings, and the invitation to live in community stands.
And that is what we stand for with the eurotopia Directory.
Hur fungerar ett stort kollektivhus som Stolplyckan med både kommunal verksamhet och egen i Coronatider? Så här beskriver Eva Mertel Högberg:
Så här hanterar vi Stolplyckan; • Måndag i v 11 stängde vi ner vår gemensamma måndagsmat framförallt med tanke på våra äldre, • i vecka 11 stängde sen kommunen lunchserveringen för besök utifrån. Funkar för boende i huset, • i samma vecka stängde kommunen sin fritidsverksamhet för de äldre, • kommunens kulturvecka som skulle vara vecka 21 ställdes in, där vi planerat för en mängd kulturaktiviteter på Stolpis, • sen bestämdes att de äldre i riskgrupp ej skulle ta värdskapsdagar i kollektivhuset, • inga pubkvällar eller liknande arrangemang. Istället träffas vi utomhus för olika träffar o fikastunder, även de äldre, • vårens fixardagar i slutet av april ändrades till fixarmånad från 15 april till 15 maj då de olika arbetsgrupperna annonserar vad som behöver fixas o bestämmer när man ses o jobbar, • för ett par veckor sedan bildades en grupp som kan handla och utföra ärenden till de äldre. Man ringer ett telefonnummer o får tilldelat en person som fixar. Och vi har inköpt en kortläsare för betalning. • I måndags 6/4 genomfördes en balkongkonsert, boende på fyra balkonger och några nere på gården körde en helt underbar timmes konsert till glädje för oss alla • På skärtorsdagen har påskkärringarna fått ställa kvasten men har istället en påskpromenad runt vårt hus och in på alla gårdar och avslutas med skattjakt i hagen för barnen.
Påskparaden runt Stolplyckan avslutade med skattjakt för alla barn.Foto Ulf Walsö.
Vårt stora bekymmer är vårt 40-årsjubileum som vi planerat till helgen 29 – 31 augusti, som ju hänger lite i luften. Vi skjuter vårt planeringsmöte lite framåt i tid och funderar på om vi kan ha det senare i höst. Eller om vi eventuellt skall köra det våren 2021. Men risken finns att det då helt kolliderar med husets renovering.
Det var förstås med tunga hjärtan vi den 16 mars beslutade
oss för att pausa matlagning och gemensamma måltider och sammankomster. Vi
stängde också övernattningsrummet och all uthyrning.
Många av oss har bott i kollektivet många år, andra har tillkommit de senaste åren. Ungefär hälften är 70+ eller däromkring och vi har också många barnfamiljer.
Vi har försökt upprätthålla fin gemenskap under denna märkliga tid, särskilt med dem som är äldre och bor ensamma. Flera av oss träffas varje dag kl 11.00 med våra kaffetermosar på gården, där det finns utemöbler på lagom avstånd från varandra och med fin utsikt över Hammarbykanalen. Där har vi suttit i både hagel och snö men mest sol för givande dagliga samtal. Flera som arbetar hemma kommer också förbi en stund, liksom barnlediga medlemmar.
Utekaffe i Tullstugan med Monikas hembakade vita chokladkladdkaka med vinbärspannacotta.
Den första veckan ställde sig några pigga och friska
medlemmar och lagade matlådor av allt i vår restfrys, som alla kunde hämta upp
till lägenheterna.
Vår bokcirkel fungerar och böckerna kan bytas en gång i
veckan.
Ibland regnar det, ibland haglar det när några i Tullstugan dricker sitt utekaffe klockan elva.
En söndagkväll beställde några av oss mat från en
närliggande restaurang och åt tillsammans i matsalen, vid varsitt bord. Inför påsken planerar vi också några
gemensamma utomhusmåltider.
Det är nog extra svårt för sociala personer som vi kollektivboende
att vara isolerade. Samtidigt har vi mycket fler möjligheter än de flesta till
kontakter i olika former och känner tryggheten med grannarna. Lusten att ses
skapar stor kreativitet.
